Avslöjandet

kan det då avslöjas. Det måste komma fram någon gång och varför inte nu? Strax är det dags för nytt år och nya löften – så tillfället är ypperligt. Dessutom har jag haft gott om tid att fundera och tänka.

Sent på julaftonskvällen blev jag sjuk, helt plötsligt, utan annan förvarning än att jag nyst några gånger under eftermiddagen. Sedan har jag varit sängliggande. Kraftig förkylning, värk i öron, huvud och käke, nästäppa så jag låter som en snarkande zoombie även i vaket tillstånd.

Idag är det lördag och min – mycket – efterlängtade lediga vecka med relax, vinterpromenader, träffa vänner, gott käk och vin med maken, hälsa på släktingar, ja, kanske  till och med en skidtur eller två, är slut. Surt. Men, som min bitvis kloke man säger – jag har åtminstone fått några dagar och nätters vila och sömn. Han påstår även att om jag varit frisk har jag med största sannolikhet lag till en mängd ”måste göra-saker” på listan. Määh?! Jag?

Det positiva med de här, hittills, fem sängdagarna är att jag fått sova. Hela nätter och även under dagtid. Tungt. Jag har även haft tillfälle att kolla på varenda avsnitt i varje deckarserie jag missat under hösten. Grå zon, Beck, Stockholm Rekviem. You name it.

– cirka 108 deckaravsnitt, 28 förpackningar pappersnäsdukar, en flaska Weleda nässpray, 75 koppar örttee, lite varm glögg och 750 kilo av makens ömma omvårdnad senare är det bara att konstatera – jag är en man.

Det är lätt konstaterat – alla vet ju hur sjuk män blir,  eller hur? Betänk då att jag är ännu sjukare.Så det så!

 

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

Kul i jul – JulKul

Jag gillar att dra igång saker. Man kan tycka att jag skulle kunna låta bli det med tanke på att jag redan jobbar betydligt mer än heltid: mitt Seniorshop, skrivtolkningen och författandet. Även min man och mitt hem kräver lite uppmärksamhet.

I slutet av den intensiva och tidskrävande Seniorshop-säsongen borde jag ha gjort som kollegorna: ta julledigt, fixa inför julen, vila i soffan och pilla mig i naveln. Kanske till och med läsa en god bok eller två? Men, nej då – världen är full av oupptäckta projekt, tänk om jag missar något? Jag bokade Färilafolkan i två dagar och drog igång nåt kul före jul. Ett JulKul. Såklart. Varför inte en modevisning med Seniorshop, tänkte jag. Och saftig julrea. Och jag kan bjuda in andra utställare när jag ändå betalar för lokalen? Kanske vi kan ha fler roliga aktiviteter: Lucia, musikunderhållning, berättarcafé, spännande föreläsningar? Sagt och gjort!

Den förste som fick frågan var min egen Sancho Panza. Författarkollegan Micke. Han är som jag, lite knäpp och hänger med på det mesta.

För att göra en några veckor lång historia lite kortare så fyllde jag Färilafolkan med fantastiska utställare från Hälsingland och Västernorrland.

Det var ett perfekt vinterlandskap när vi åkte ner till Färila. Cirka fem grader kallt, vintervitt och snöfrostiga träd med grenar som stolt sträckte sig och gnistrade i extraljusens sken. Tyvärr gör fotot inte vyn rättvisa, läsaren får blunda och föreställa sig.

Vojne – i den här lokalen har jag haft mycket roligt i min ungdom. Åtskilliga danser har det blivit.

Vi bor alltid förstklassigt. Här Bed and Breakfast med lyxfrulle hos mamsen.

Det är ett styvt jobb att tillverka en fungerande utställningslokal.

Min Seniorshopbuss och kollegans bil var fullproppade och lite till. Jag är van att bygga monter och marknadsstånd, på en förmiddag var lokalen så gott som klar att ta emot utställare och besökare.

Golvet fylldes allteftersom med utställare. Ytterligare ett par anlände onsdag morgon.

Tillsammans hade vi ett fint sortiment och bredd på varorna — från hembakat och stickat till egengjorda vackra smycken, ekologisk  hudvård, sill och rökt fisk, bebiskläder, handgjorda tomtar, korv och hamburgare, signerade böcker från flera författare, fiskeflugor, kaffe och te, kvalitetskläder, glögg, väskor, pappersvaror, tovat och marmelader, fikaservering och så vidare.

Tisdag kväll var det dags för Berättarcafé. Medverkade gjorde – förstås – jag och Micke samt fem författarkollegor från Järvsö och Ljusdal.

Under ett par trevliga timmar fick vi njuta av mammas gofika samt sköna berättelser från författare och cafébesökare.

Birger Sjöberg läser ur sin sprillans nya bok Draken.

Både bekanta och obekanta dök upp på vårt JulKul.

Mats Sandström från Vi Två försåg oss med fin julmusik.

Miniföreläsningar hölls. Här Micael Lindberg som berättar hur han kom tillbaka efter sin stroke

Tomas Skogstjärn berättar om naturens apotek och skafferi.

Allt roligt har sitt slut och så även JulKul. Efter ett par timmas bubbande och bärande på onsdag kväll började Färilafolkan anta sin ursprungliga skepnad.

När allt var klart och anspänningen släppt landade jag på mitt lyxiga B&B ännu en natt. Efter kvällsfika och kortspel med föräldrarna var det läggdags.

Försöka få av strumpan som fastnat i min krossade och blodiga tånagel. Så går det när man sparkar på allt …

JulKul är ett av de projekt jag känt störst ansvar inför, med flest människor inblandade. Och även om besökarantalet inte blev vad vi önskat så var det ett mycket trevligt arrangemang med härliga utställare. Med största sannolikhet kommer det tillbaka i någon form, dock ej i Färila.

Mitt största projekt någonsin måste vara när mamsen och jag ordnade en Alternativ jul på Koppargården i Ljusdal 2009. Ljusdals kommun tog över arrangemanget efter två år och jag är stolt och glad över att det fortfarande lever. Från början var det enbart med ideella insatser – Ljusdalshem, Lions, musikgruppen Vi Två från Färila samt lokala företag som sponsrade. Fantastiskt roligt var det. Och lärorikt. Allra första året lagade mamsen dessutom hela julbordet själv! Andra året köpte vi all mat. Och tiggde en hel del, förstås. Jag hittade en del gamla bilder på nätet. Jättekul!

Länk till blogginlägg

Länk till Ljusdalsposten.

Länk till Lions.

Oj, nu blir jag sugen att dra igång något nytt!! Men nej – behärska sig nu och ta en pepparkaka till, Carina!

Önskar er alla supertrevliga helger!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Alla borde få dansa med jultomten. God Jul, världen!

Jag älskar julen! Verkligen. Men min upplevelse är att det brukar vara samma sak varje år: inköpsstress, jäkt och tidsplanering. Planen är självklart att så småningom få relaxa i julstämning med nära och kära, njuta av andlig och materiell spis och landa i julefrid. Eller hur? Men brukar det lyckas? Jag vågar mig på en gissning jag tror gäller många: NEJ! När julafton gör sitt intåg är vi fortfarande uppstressade och i farten. Allt vi förberett ska fram på bordet, hungriga och förväntansfulla gäster trakteras och det snapsas och det är julklappsutdelning och en och annan högljudd besvikelse över nyss nämnda klapp och Kalle Anka på teve och möjligen något sällskapsspel och mer gotter och så ska det ätas igen framåt kvällskröken.

Visst är det skojigt med en fartfylld julafton och naturligtvis att träffa familj och/eller vänner, men det brukar inte ge stillhet och frid i sinnet och lugn i själen. Möjligen efteråt, men då ska det ju städas undan först. Hm.Under mitt snart femtiosjuåriga liv (va? Kan det verkligen vara möjlijgt???) har jag dock upplevt ett par julaftnar som gett mig den största tillfredsställelse. Som givit själen gotta att knapra på och njuta av, inte bara mun och mage.

Den första härrör sig från år 2009. Jag drev städfirma på Koppargårdens 55plus-boende i Ljusdal och när jag satt på kontoret kom ofta boende för att prata bort ett par minuter. På kvällarna gick rullatorrallyt utanför lokalen – man tog en promenad i korridorerna för att fördriva tiden. Jag var själv ensamstående och fick en idé om att fira jul där med de här människorna som – många av dem – annars skulle sitta helt sjläva på julaftonen? Min mamma har jobbat i hemtjänsten under många år och när jag nämnde idén för henne, beredd att bli utskrattad, sade hon att hon själv haft samma dröm, att göra något för andra just denna helg som är tiden för gemenskap  och omtanke.

Vi lade ner ett helsikes jobb, rent ut sagt. Mamma fick för sig att själv fixa hela julbordet –  pust – och det gjorde hon med den äran. Själv hade jag mer än fullt upp att tigga pengar, fixa sponsorer och ordna julklappar, deala med hyresvärd, lokal press och så vidare.

Julaflton på Koppargården, 2009 (fotot lånat från Lions)

Det kom cirka 35 gäster. Det var en intensiv, arbetssam och helt underbar dag, julafton år 2009. Så många lyckliga och julfirande människor. Musikduon Vi Två från Hyttebo i Färila erbjöd sig att spela gratis hela eftermiddagen, de hjälpte till att ge våra gäster en fin jul och bjöd in till allsång med mera. Jag minns att jag frågade en av ”mina” tanter, Karin, som synbart diggade och njöt, men var gravt hörselskadad, om hon verkligen kunde höra musiken.

”Nej”, svarade Karin med ett lyckligt leende. ”Men jag känner rytmen och jag är så glad i dag.”

Tår i ögat.

Vi Två underhöll med härlig julmusik (fotot lånat från Lions)

Det som var menat som en julgest mot de som satt ensamma under julen blev plötsligt till något mycket större: representanter från Lions höll tal, Ljusdalsposten fotograferade, jag blev intervjuad av Radio Gävleborg.

Länk till Lions

Länk till Ljusdalposten

Det är jag i tomteluva längst upp till höger (fotot lånat från Lions)

Det verkar kanske som om allt var frid och fröjd, men naturligtvis hade vi också gäster som inte var särskilt nöjda – det kostnadsfria julbordet var inte tillräckligt dignande, det var fel sås till köttbullarna och var det verkligen meningen att man skulle betala  den dyra färdtjänsten alldeles själv? Det är sådant man får ta när man har med  människor att göra, den kritik man tycker är relevant får man ta till sig  och proppa vadd i öronen för resten.

Vi upprepade succén ytterligare ett år, med drygt 60 gäster denna gång. Sedan kontaktade jag Ljusdals Kommun som tog över arrangemanget. Det fortlever ännu och inte många minns idag vem som är upphovskvinnan, men det behövs inte heller.

Jag är glad och stolt  över att ha startat ett arrangemang som blivit så uppskattat och glatt så många människor under de här nio jularna!

Radio Gävleborg skickade dit trädgårdstomten Gottfrid Kloker att roa under julmiddagen (fotot lånat av Lions)

Gottfrid Kloker, ja. Han är inblandad även i den andra av de julaftnar som givit mig frid i själen och bjudit på en enorm glädje. Den jag tillbringade med sju barnhemsbarn i Kathmandu, Nepal.

Radio Gävleborg skickade med mig Gottfrid och vi anlände till barnhemmet lagom till julafton 2011. Det var svinkallt, man har inga element inomhus, och vi fick dansa oss varma. Julbordet bestod av hotta kycklingvingar, karameller, räkchips, chokladtårta och orange läsk som färgade av sig i våra ansikten. Jag förstod att arrangemanget var för min skull, Carina-Mam, för att jag inte skulle få hemlängtan och dra därifrån. Ni som känner mig vet att Nepal har blivit som mitt andra hemland. Jag reser dit för trettonde gången nu i januari för att hälsa på barn och vänner samt utföra en  del volontärarbete.

Denna julafton med sju barnhemsbarn – att se deras ofattbara glädje och lycka över god mat, små julklappar från Sverige (hårsnoddar, strumpor etc). De här ungarna som  flera bokstavligen bott på gatan och sällan fått äta sig mätta, än mindre ägt något eget. Mitt hjärta gick nästan sönder av lycka och sorg. Glädjetårar blandades med förtvivlan över världens barn som frös och svalt medan vi roade oss.

De rinner ännu en gång när jag ser foton och minns all kärlek, men jag är så oändligt och ödmjukt tacksam över att jag fått uppleva detta märkliga.

Alla barn borde få  julefrid. Alla vuxna borde få dansa med jultomen en iskall julaftonskväll. Och med det ersattes orden av tårar. God Jul hela världen! 

(Vill du läsa mer om min jul med barnen och 89 andra vardagsäventyr – klicka här)

 

 

 

 

 

Koppargården