Det är livet som pågår

Våffeloset ligger som en doftridå över hotellets foajé och frukostmatsal. Grabbarna Grus är på väg till Auschwitz för heldagsbesök, väninnan är däckad i förkylning på hotellrummet och jag tar mig en Carina-dag för eftertanke och tacksamhet. Kanske ska jag till och med skriva en text eller två? Det var länge sedan. En rejäl frukost är aväten och jag har laddat upp med dator, vattenflaska och banan, för säkerhets skull köpte jag även en chokladbit i receptionen. Utanför de heltäckande, men tunna nylonliknande gardinerna lyser solen och jag vet att det är ungefär 20 grader i dag. Skönt att det är varmt, tänker jag, utan längtan ut. Inte ännu i alla fall.

Jag har börjat på en ny text. Vet ännu inte om det blir novell eller roman – eller möjligen ingenting alls? Det är lite skräckundertoner och det är inte min ordinarie genre, men det kan väl bli. Ingenting är omöjligt. Hittintills har jag skrivit sex meningar och påbörjat den sjunde. Vattnet är urdrucket och chokladen slut.

Det tar emot. Jag är inte van, försöker tvinga fram inspirationen och formuleringarna, men störs ideligen av andra tankar.

Det har varit en omtumlande vecka. Vi befinner oss mitt i världshistorien. Hela tiden påminns vi om det som varit och tyvärr fortfarande är.

Krakow, Polen. Med en av de största skamfläckade europeiska stadsdelar någonsin – Podgorze, judegettot. Med en och en halv timmes bilresa till Auschwitch och Birkenau – lämningarna av de koncentrationsläger många idag påstår aldrig funnits, bara är ett påhitt för att svärta ner vissa politiska partier.

Vi har besökt Kazimierz som varit stadens judiska kvarter sedan 1300-talet. Vi har även varit på guidad tur i Podgorze, judegettot, den stadsdel där man stängde in drygt 20.000 människor under två års tid innan de slutligen fördes till koncentrationsläger för att slaktas eller gasas.

Denna mur omgärdade gettot och det sägs att den var det sista man såg när man transporterades till dödslägret, Auschwitz.

Minnessten över de 65.000 judar som dödades av nazisterna. Monumentet står mitt i Kazimierz. Faktum är att många scener ur Schindlers list spelades in här, trots att handlingen utspelar sig i gettot Podgorze, på södra sidan av floden Wisla.

Självkart har vi gjort och upplevt mycket annat under veckan. Vi har ätit gott, besökt en mängd vackra kyrkor, besökt den internationella bokmässan med mera, men med besöken på Schindlers museum och judegettot så nära inpå är det dessa tankar som tar upp tiden just nu.

Men – det kommer mera!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Mat, käk och lite mat

Jag har tillbringat de senaste fyra dagarna i Polen. I Krakow, närmare bestämt.

En trevlig stad, mycket intressant att se och göra, men framför allt fantastiskt käk! Jag brukar skryta om det nepalesiska köket: det är mycket enkelt, men det mesta är delikat. Faktum är att jag tycker det polska köket slår Nepal med åtminstone ett par hästlängder.

Hittintills har jag provätit en hel del rätter, från tomatsoppa till anka och ryska dumplings. Och tänka sig – en av de få rätter i Nepal jag inte är speciellt förtjust i: momos (=ångkokta dumplings), är den rätt jag ännu så länge tycker bäst om här i Krakow. Hm, det ska bli intressant att komma till Kathmandu i januari och återupptäcka vegetariska momos.

Vad dricker man här då? En hel del vatten, naturligtvis. Jag är storkonsument och är tacksam över att det dyker upp två nya flaskor på hotellrummet varje dag.

Grabbarna Grus svingar en ölbägare då och då och vi ”flickor” smakar på vinet, det vita med och utan bubbel. Jag är inte riktigt säker på de polska referensramarna vad gäller vinets sötma och torrhet, men en Prosecco Extra Dry kan kännas lite sötklibbig mot tänderna, sådär som läsk har en benägenhet att göra. En gammal hederlig Chardonnay funkar bäst så här långt. Kaffet ska vi inte tala om. Är det något jag möjligen längtar hem till är det kaffet. Och nästa gång jag reser utomlands ska jag komma ihåg min mini-bistrokanna och en påse Gevalia. Vattenkokare finns ju på de flesta hotellrum i dag.

Hur som helst svälter man inte här i Polen. Och inte blir man ruinerad heller, som turist.

En god middag för fyra, inklusive ett par flaskor vin alternativt ett par öl och varsin konjak efter maten går löst på max en tusenlapp. Då ingår även bra dricks till söta Tatiana i hotellrestaurangen.

Nää, nu har jag inte tid längre. Jag ska ut på stan och käka middag!

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om jag vore en film …

Vilken film skulle jag vara? Det beror på dagsformen. Förstås. Samt yttre omständigheter. En film om dagen, kanske? Byta film som andra byter skjorta?

Jag har sett många rullar genom årens lopp, kalkoner, floppar och flippar. Förut på bio och video, senare  via dvd.

Idag ser jag mest film och program på datorn, när jag har tid.

Jag har alltid tyckt det vore spännande att kunna leva livet som en film. Med flera tänkbara slut beroende på det oändliga antalet val vi gör, oavbrutet, från morgon till kväll. Vad skulle ha varit annorlunda om jag tog tåget istället för bilen just den där dagen? Vilket skulle skeendet ha varit om jag gjort det i stället för det? Och så vidare. Hur många har inte – likt mig – sett filmer typ  Broarna över Madison County och önskat att Meryl skulle släppa allt och rymma med Clintan? Undrar hur det gått? Katastrof, förmodligen. Men, vi får aldrig veta.

De som känner mig vet att jag är non-violent personifierad. Det enda jag någonsin dödar är mygg. Har svårt att ta livet av äckliga  kackerlackor och skulle aldrig kunna ta livet av ett djur. Eller människa, för den delen. Jag är kanske inte så fridfull av mig, men definitivt inte våldsam. MEN – det finns tillfällen jag nästan önskar att jag kunde löpa amok, löpa linan ut så att säga och ställa världen till rätta.

Det finns korta  stunder då jag verkligen VILL VARA Motorsågsmassakern, hela jäkla filmen. Visserligen skulle jag aldrig våga se den, men jag har dristat mig till att läsa baksidestexten och sett bilder. Ja, det är jag i ett nötskal – det är vad jag vågar se av en skräckis och sedan ligger jag sömnlös.

Dessa tillfällen inträffar till exempel när vissa postbefordrare serverar lögn på lögn vilka sms och andra aviseringsmetoder de presenterat mig, då mina (redan betalda) varor rest tillbaka till Arlanda eller till okänd ort – då åker motorsågsfodralet av och klingan går varm. När sedan en av samma företags chefer fräser ”det kan du ju roa dig med” när jag berättar att nu kommer det en faktura till det stora bolaget på 38 mils extra resor på grund av deras slarv slash nonchalans slash whatever – då vässas sågtänderna och chefen hamnar i samma massgrav där ett flertal av dennes medarbetare redan tagit plats.

Och när den drygt medelålders uppenbarligen opassande för yrket kvinnliga incheckaren på det stora svenska (såklart) flygbolaget säger till våra vänner att de kan byta flygbolag nästa gång när de ifrågasätter varför de nekas de extra tjänster de betalat  dyrt för. Då jävlar. Sedan kan vi inkludera Försäkringskassan och Statiska Järnvägar. Såklart. När jag tänker närmare efter gör jag nog en sista raid mot de byråkrater som sitter på sina feta arslen med sin feta lön och inte har en tanke på vad de ställer till med (ekonomiskt och medmänskligt) för människor när de drar in assistans och dylikt  för de som är så funktionsnedsatta att de knappt har någon funktion kvar.

När jag klarat av allt detta återgår jag nog till min vanliga roll. Åsiktsmaskin, visst, men snäll, lite timid och skraj. Typen som gillar att dansa loss emellanåt, men inte gör så stort väsen av sig.

Visst är det kul med film!

 

 

 

www.aynsley.se