Bubbel och elefanter

Min lilla Gävlesejour är över. Åtminstone för den här gången.

Vi avslutade med Bubbly Thursday på ett av stadens näringsställen. Varje torsdag kväll kan man inhandla ett glas champagne och tre snittar för nästan gratis. Det är sååå trevligt. Sedan käkade vi middag på samma krog, helstekt anka med friterad potatis. Määän – var det gott, eller?

Sedan gick vi hem och ägnade oss åt lite nostalgi. Tittade på ett gäng avsnitt av Sex and the city, käkade ostkrokar och drack mer bubbel. Det har vi nämligen gjort förut, bästisen och jag, umgåtts med Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda. Ibland tillsammans med några Cosmopolitan och ännu fler cigaretter (för ganska många år sedan, ja), ibland mysande med en filt om benen och en påse smågodis.

Nu är jag som sagt hemma igen. Vid sjön ute i skogen. Borta bra, men hemma bäst. Och så vidare. Helgen kommer mestadels ägnas åt att skriva. Min boot camp pågår i ytterligare tre dagar och jag vill verkligen ta dem till vara, dagarna.

Men det börjar ta emot. Tyvärr. När man har alltför mycket att göra har en väninna tipsat  om att man kan likna det vid en elefant.Ta en tugga i taget, brukar hon säga. Till slut är hela elefanten uppäten. Alla de tunga uppgifterna är genomförda.

Just nu liknar mitt romanprojekt en elefant. Stor, tung och klumpig.Jag vet inte om jag ror det i land eftersom det är så komplext med handling som spänner över ett par hundra år och i två länder. För första gången överväger jag på allvar att skrota det projekt jag hållit på med i fem års tid nu. Vi får se.

Under tiden tror jag att jag helt enkelt börjar skriva på något annat. Enklare. Förmodligen roligare.

Men nu –  kaffe!

 

 

 

 

Hantverk, fåfängeträning och fulskrivning

Lyxlivet fortsätter ytterligare ett par dagar. Underbart att få trampa asfalt, sitta på uteservering och glo på folk samt irritera sig över cyklister som gör sitt bästa för att meja ner fotgängare på gångbanan. Maken jobbar ett par veckor till så han saknar mig inte så jättemycket. Hoppas jag.

Carpaccio på oxfilé samt lamminnerfilé med getostfylld canneloni. Vad sägs om det?

Finaste vännen bjöd på middag på lokal. Super-dupergott, såklart! Sedan var det dags för manikyr.!

Handverk eller hantverk?

Resultatet blev superbra, se bara.

Nu kan jag visa finger med stil …

Med glittrande sten på två viktiga fingrar: vänster tumme (för tummen upp) och höger långfinger så jag kan visa finger riktigt ståndsmässigt. Tyvärr kan jag inte ha längre naglar än så här. Jag jobbar en del som skrivtolk i sommar och långa naglar hindrar mig från att skriva riktigt snabbt. Men de här är perfekta.

Självklart har jag jobbat en hel del. Även om vissa  tyckte jag borde ägna mig åt viktigare saker, som att klappa katten.

Finaste Simba!

Boot campen fortsätter, min åttadagars skrivarkurs på distans. Det känns som om jag börjar komma igång nu, efter ett par års skrivuppehåll. Jag hänger med hyfsat på lektionerna och har huvet fullt med skrivaridéer. Härligt!

En synopsis kräva dessa drycker – apelsinjuice.

Jag har skrivit synopsis på café, suttit vid kompisens köksbord och gjort skrivövningar, recenserat andras texter och lagt in egna vid morgonkaffet i sängen. Och så vidare.

Så kom jag till en punkt där jag kände – nej, nu måste jag göra något annat, något fysiskt.

Härliga och superduktiga Catarina, min personliga tränare sedan flera år. Eftersom jag nu för tiden sällan har möjlighet att se ett gym inifrån bad jag henne göra ett program  åt mig. Så nu har jag inte längre någon ursäkt för att inte träna några gånger i veckan. Jag har tagit foton på positionerna och med assistans av ett par enkla hjälpmedel har jag tillgång till ett bra program som funkar både inom- och utomhus. Hemma eller när jag ligger ute på jobb. Tack, bästa pinglan!

Nu har jag inte tid att sitta här längre. Mot manusbearbetningen!

Klassisk första mening?!

Jag bjuppar på ytterligare en snabbtext, oredigerad och bara ”nedslängd” utan någon större eftertanke.

FULSKRIVNING:
Bron
Efter att ha varit på flykt under så lång tid måste känselspröten ha vuxit ut. Jag mer anade än hörde den annalkande bilen, kastade mig upp ur sängen och fick på mig jeans, t-shirt och boots. Väskan stod som vanligt packad vid dörren och utan att se ut över asfaltsparkeringen för att få mina aningar besannade tog jag bagen och sprang ut bakvägen, via altandörren. Min Harley Davidson stod på andra sidan av skogsdungen. Fortfarande utan en blick bakåt sneddade jag genom mörkret och hoppades jag var osynlig bakom de stora ekstammarna.
Jag slängde den lilla bagen i packväskan och satte mig grensle över motorcykeln. Den startade direkt och jag gav full gas. Jag vred på reglaget för lyset och brydde mig inte om att de skulle både se och höra mig. Innan de hittat avtagsvägen skulle jag redan ha många minuters försprång.
Flyktvägen var klar sedan länge. Jag är strateg. Gillar inte lösa trådar, har alltid både en plan A och B. Jag kastade ett öga på hastighetsmätaren, 180. Jag släppte lite på gasen, fick inte missa avfarten. Men, vad var det? Av reflexerna på vägen anade jag en strålkastare bakom mig. Hade de redan hittat igen mig? Helvete. Där! Där var avfarten. Jag lättade ytterligare på gasen och svängde höger, följde cykelns rörelser och lutning för att få minsta möjliga friktion och satte sedan full fart mot Brooklyn Bridge. Bara jag kom över bron var jag säker. Jag visste att det var den mest utsatta sträckan, nästan två kilometer, avslöjande lyktstolpar hela vägen och ingenstans att gömma sig. Jag vågade inte vända mig om, farten var för hög. I stället gasade jag ytterligare. Men, vad hände? Jag tappade fart? Jag såg ner mot hastighetsmätaren. 160. Vad i helvete? 140. 100. Min reflex var att svänga av rakt ut i skogen, men jag hade redan passerat första brofästet. 80. Jag kastade ett öga bakåt. Såg strålkastarna. Satan. Bedömde att de skulle vara ikapp i slutet av bron. 60. Jag skulle inte ens hinna dit. När jag såg upp igen skymtade jag två billysen framför mig. Jag försökte hålla gasen konstant för att inte sacka av ännu mer. Den mötande bilen kom snabbt emot mig och när jag bedömde avståndet var det rätta tvärbromsade jag motorcykeln, tog av mig hjälmen och slängde den på marken. Jag slet åt mig bagen, lämnade hojen åt sitt öde och sprang mot den mötande taxin. Chauffören såg mig på den väl upplysta vägbanan, stannade och frågade vad i helvete jag höll på med. Snabbt tog jag upp en sedelbunt ur väskan.
”Vänd bilen. Snabbt. Det gäller liv eller död.”
Den unge mannen såg växelvis på mig och bunten med hundradollarsedlar. Fan, tiden löpte ut. Jag rafsade upp en bunt till och viftade med framför näsan på honom. Han ryckte åt sig pengarna.
”Hoppa in.”
Innan jag var inne i bilen hade han börjat vända fordonet på den breda körbanan. Jag vände mig om, strålkastarna närmade sig obönhörligt.
”Kör!” ropade jag. ”Klarar jag mig över till Manhattan får du två sedelbuntar till.”
Chauffören sade inget, men jag kände hur gultaxin ökade farten. I backspegeln kunde jag se hans sammanbitna läppar under den smala, svarta mustaschen. Även hans hår var svart med lockar som virvlade i nacken. Hjässan var dock ganska kal. Märkligt, en sådan ung man. Jag såg mig om igen. Vi verkade hålla avståndet, de kom inte närmare. Efter ytterligare någon minut passerade vi sista brofästet.
”Vart ska jag köra dig?” Han såg på mig i backspegeln.
”Stanna strax efter stadsskylten”, svarade jag och strax därpå stod vi parkerade tio meter efter den stora metallskylt som förklarade att vi nu var i Manhattan.
Räddad! Jag torkade svetten ur pannan, tog upp ett par sedelbuntar och slängde i framsätet innan jag klev ur bilen. Taxin körde genast iväg, han var väl rädd att jag skulle ta tillbaka pengarna, tänkte jag. Jag vände mig om, mot bron, och såg på medan de förföljande strålkastarna närmade sig. Vid brofästet bromsade chauffören och vände bilen. Sedan körde de lugnt därifrån, samma väg de kommit från. Jag började gå mot stan och kände hur det kurrade i magen.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vardagslyx

Den som känner mig vet hur mycket  jag uppskattar lite glamour, lyx och flärd i vardagen. Champagne och första klass, typ. Faktum är att jag gillar det lika mycket som den andra ytterligheten, enkelheten, till exempel att bo i tält eller käka ris och linser i fattiga Nepal.

Vår midsommarhelg har verkligen bestått av en mängd lyx. Vardagslyx och helglyx. Bara det att jag äntligen hade tiden och friden att städa ur  kontoret från flyttkartonger samt få bort klädställningar och diverse förrådsartiklar ur gästrummet är värt ett Hallelujah. Jag har återerövrat mitt hem! Men tro nu inte att vi bara har jobbat. Nejdå, vi har haft långväga gäster och gästrummet har fått göra skäl för namnet.

Vi har gjort sådant där man brukar  göra när man har gäster: avhandla livets gåtor, sörpla kaffe, promenera, käka Daal Bath, lösa världsproblemen och dricka bubbel.

Så har jag fått en present! Min väninna från Umeå har översatt denna spännande bok från tyska (Liebel Förlag). Det känns som om den kommer bli en inspirationskälla i mitt arbete med romanen som utspelar sig i Nepal och Sverige. Tack ännu en gång för den fina gåvan.

Maken och jag kan minsann roa oss själva också. 

Under helgen besökte vi vackra Galtström med dess sommarrestaurang. Vi käkade – såklart – stekt strömming. Den serverades så här läckert upplagd tillsammans med hemslungad potatismos, lingon och skirat smör. Mums, som Maria Montazami sade.

Självklart  har vi även njutit på vår härliga altan. Trots vädret, ska väl tilläggas. 

Det finns faktiskt filtar att krypa in under medan utsikten avnjuts. Och när moskiterna blev för närgångna googlade maken fram en knottfälla.

Sådan är han, min gubbe. Och fällan fungerade riktigt bra!

Men – nu har jag suttit alldeles för länge på altanen i skogen. Lappsjukan börjar slå till och när väninnan bad att jag skulle hälsa på ett par dagar i Gävle köpte jag genast en tågbiljett, packade lilla väskan samt datorn och utkast till romanmanus. Jo, skrivarkursen pågår ännu. Jasså? Vad jag gör här på bloggen i stället för att gå på boot camp? Hrm … nu har jag inte tid längre, jag har annat att göra. Hejdå!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

Potatisbacken i Armsjön

Ifall någon möjligen har missat det så bor vi på landet. Rättare sagt i skogen, intill en sjö.

Det är mycket djurliv här. Förstås. Det brukar vara så i skogen.

Fåglarna är underbara. Vi har många svalor som sjunger villigt och högljutt. Ibland verkar de få för sig att det är trevligare i vårt kök än utomhus, tre stycken har vi lyckats förstå att de måste lämna vårt hus. Nu har jag satt ett litet vindspel i dörröppningen för att hindra dem att flyga in och de sitter i stället på taknocken och förgyller vår tillvaro med sin skönsång.

I vintras såg vi spår efter både räv och rådjur. De stackarna kom väl nära för att söka mat, det var så oerhört mycket snö så de for väldigt illa i skogen. På sjön ser vi änder, kanadagäss och svanar.

Bäver har  vi också.

Jag vet inte om det är en eller fler, men de håller i alla fall på att fälla samtliga träd som skiljer grannens tomt från vår.

Apropå djur så har vi väldigt gott om knott och mygg. Grannens katt besöker oss då och då, kanske inte för att vi är så väldigt trevliga, utan för att det bor en massa godsaker  (läs: sorkar) i slänten utanför vårt  hus.

Och apropå vinter – här är lämningar från snömassorna. Eller möjligen plogbilen.

Nej, men det här går ju inte. Jag förväntas delta i en boot camp just nu och här sitter jag och bloggar? Kanske för att jag inte vet vad jag ska skriva? Förmodligen.

Jag har i alla fall publicerat en femminutersövning. Du som gått en skrivarkurs vet vad jag menar, man får ett givet ämne eller en inledning och sedan är det bara att fulskriva. Inte tänka, inte redigera, bara skriva så pennan (eller tangenterna) glöder. Längst ner i bloggen bjuder jag på den.

Men nu avslutar jag med att visa makens fina potatisodling. Förutom grönsaker och jordgubbar i pallkragar har han fixat till en potatisbacke.

Potatisbacken i Armsjön.

 

b) Börja med meningen ”En långsmal skugga föll över bänken” och skriv vidare.

En långsmal skugga föll över bänken. De fem minusgraderna kändes plötsligt som trettiofem, inte enbart för att skuggan täckte den värmande solen.
Ingrid Marie såg långsamt upp från sin tidning. Figuren befann sig i motljus, hon kunde inte se ansiktet. Eller fanns där inget? DN dalade mot marken, fortfarande med debattartikeln om diskriminering av rullstolsburna vänd uppåt.
”Vi har letat efter dig. Länge.” Ingrid Maries tankar for till åska och dunder.
”Förlåt, det visste jag inte.” Händerna skakade okontrollerat och hon pep som en bakfull fågel, tänkte hon, men hon kunde inte styra vare sig stämband eller lemmar längre.
”Försök inte. Jag såg att du läste på listan innan du smet ut.” Dundret var så kraftigt att marken under bänken vibrerade.
”Förlåt”, upprepade hon, ”förlåt, men … ”
”Inga men!” Den avlånga figuren tog ett steg framåt. Ingrid Marie kröp ihop när hon kände den kväljande, sötaktiga doften av mogen banan.
”Det är dags. Det finns ingen återvändo”, mullrade skuggan.
Ingrid Marie kände hur det brände innanför ögonlocken. Nu hade den kommit, stunden hon fasat för i hela sitt liv. Hur hade hon någonsin kunnat tro att hon, just hon, skulle förskonas. Hon lät blicken irra runt. Skuggan verkade förstå att hon sökte en flyktväg, han tog ett fast grepp om henne.
”Kom”, sade han enkelt. Det fanns inget alternativ, hon var tvungen att följa honom tillbaka in.
”Jaha, ja.” Ingrid Marie hörde Dagnys trummande mot kallskänksbänken innan hon kunde se köksbiträdets ihopknipta, snipiga läppar. ”Så det är dags att komma nu? Du vet mycket väl att barnens fruktstund är klockan två, de minsta gråter av besvikelse av att inte ha fått något mellanmål ännu”, fräste Dagny medan hon lyfte upp Ingrid Marie på bänken och lät kökskniven klyva hennes röda, runda, blanka kropp mitt itu.”

 

 

www.aynsley.se

 

 

Boot camp!

ÄÄÄNTLIGEN! Jobbsäsongen är över, åtminstone nästan. Det ska inventeras och vagnar och buss ska ses över och gås igenom, men inte ännu på ett par veckor. Däremot börjar min boot camp i morgon!

Det är andra gången jag anmäler mig till detta tuffa träningsläger i skrivande. Det pågår i åtta dagar med mer eller mindre jobbiga skrivövningar. Jag får skriva på mitt eget manus eller göra allmänna övningar. Eller både ock, förstås. Jag har ännu inte bestämt vad jag ska satsa på, men tänker att jag börjar förutsättningslöst så får jag se vad det blir. Fortsätta skriva på mitt stora projekt – romanen? Eller uppföljaren till Grannen from Hell som är så efterfrågad? Kanske rentav ett mer udda projekt, som Ajj La Vjoo – fem år i Nepal?

Ja, ja. Den som lever får se (klyscha … ).

Dock har jag bestämt mig för att blogga varje dag kursen pågår. Egentligen skulle jag ha suttit djupt förkovrad i första lektionen nu, men efter att ha haft skrivpaus under så lång tid är det svårt att komma igång. Därför tog jag min tillflykt till bloggen 🙂

Men – nu finns det inte längre några ursäkter. 

På´t bara … 

 

 

 

 

www.aynsley.se