Borta bra, men hemma bäst

Efter att ha tillbringat några dagar i huvudstaden kom jag igår kväll hem till skogen, sjön och lugnet. Och maken förstås.

Jag har förmånen att leva i de bästa av flera världar. Utan stillhet, tystnad och lugnet i naturen överlever jag inte mentalt. Men jag skrumpnar ihop av lappsjuka om jag inte får trampa asfalt emellanåt: sitta på kvällssoliga uteserveringar och sippa bubbel, gå på restaurang eller bara glo på folk.Och nästan bäst av allt – jag har en make som förstår mina behov och tycker det är okej att jag drar iväg då och då. Självklart följer han med ibland, men egentligen gillar han bäst att sitta under korkeken.

I Stockholm sammanstrålade jag med kollegor från Stockholmsförfattarna.

Vi var på Bishops Arms i Gamla Stan för att sälja och signera våra böcker samt på ICA Stop i Täby.

Mycket trevliga arrangemang. Vill du se fler bilder? Klicka här!.

Men nu är jag hemma igen. Just nu sitter jag på vår underbara altan (snöfri, förstås …) med morgonkaffe och en bedårande utsikt.

Dessutom är det Mors Dag idag. Visserligen anser jag att mammor ska hedras alla dagar om året, men varför inte hylla lite extra en dag om året?! Så – GRATTIS alla supermorsor! 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Femton minuter

Jag älskar väldoftande växter: liljekonvaljer, hägg, spirea, hyacinter, liljor och sist, men absolut inte minst – den absoluta favoriten: syrener. Färgen är oväsentlig, det är doften som är ljuvligare än ljuvlig. 

Härom kvällen fick jag min beskärda dos av nyblommad doft en ljummen försommarkväll i huvudstaden. Vi är några ur nätverket Stockholmsförfattarna Event som varit ute på miniturné, bland annat på Bishops Arms i Gamla Stan. Efteråt ordnade vi en egen After After Work bland doftande syrener.

Men – som jag läste någonstans på sociala medier häromdagen, det sämsta med syrener är att livstiden är typ en kvart. Så jag är glad att de kanske blommar hemma i Norrland till veckan så jag får njuta ytterligare några minuter!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Grannen from Hell har vatt ute och rest!

Den käre Grannen from Hell är nyligen hemkommen från Europaturné. Jodå – jag har allt bildbevis. 

Och den var uppskattad. Läsarinnan tycker jag har härlig humor – så glad jag blir över de orden! Grannen from Hell är skriven just med kärlek och humor.

Det har även ramlat in ytterligare en recension av boken. Bokbloggaren – tillika författaren Linda Jansson, Edsbyn – tycker så här:

”Tack för en toppenbok! Fastnade direkt för berättelsen. Men tänkte snabbt att jag redan listat ut hur det hela låg till och kände en liten besvikelse. Men blev grundlurad då inget var som jag trodde. Otroligt mysig och fängslande liten historia. Lättläst och perfekt läsning i hängmattan. Och de sex små berättelserna var av oväntat innehåll. Korta och annorlunda. Betyg: 5 av 5″

(Klicka här för att komma till Autumnleafs hemsida)

Vill även du beställa ett signerat exemplar – klicka här.

 

 

 

 

 

 

 

Kalla mig Super-mormor …

Livet går vidare. Så är det alltid, vare sig man vill eller inte. I förra bloggen reflekterade jag över förgänglighet och död (jag får passa på att tacka för all fin respons jag fått). Endast några timmar efter att inlägget publicerades kom ett nytt liv till världen – min mans första barnbarn. Ett mirakel!

Jodå, jag vet, alla barn är små underverk. Visst. Men det är med livet som med döden – ju närmare det kommer ju mer påtagligt och berörande är det. Jag har ett antal syskonbarn som är det käraste jag har, men de är nästan alla vuxna nu och ett par av dem har egna barn. Vilket får mig att osökt undra – var i hela friden tar tiden vägen??

Tillbaka till ätteläggen, det blev en välskapt pojke, född vid halv fyra-tiden en morgon och mor, far och son mår bra. Självklart har vi fått ett flertal foton på underverket och han är riktigt vacker. Förstås. Han bär dessutom tydliga släktdrag, moderns och morfaderns mun samt faderns ögon.

stoltmorfarpunktse

Var placerar detta mig då? Jag menar – egentligen är jag för ung för att bli mormor hrmm … men det är väl helt enkelt så att jag är gift med en äldre man med vuxna barn? Så måste det vara! Trots min ungdom och oskuldsfullhet är jag nu med barnbarn, bonus sådant, visserligen, men i praktiken har det ingen betydelse. Vad jag vet finns ingen handbok som särskiljer mormödrar av olika slag. Kärleken och omsorgen till den lille är desamma. Så – är jag plastmormor? Nej, definitivt inte. Vilket fult ord! Bonusmormor har jag smakat på, men tycker att ordet sätter mig utanför familjen. Skulle jag degraderas till en bonus? Men den lille har en jättefin biologisk mormor så på något sätt måste vi skilja oss åt för att inte förvirra Lilleman. Så jag fastnade för Mormor Carina, inte alls tokigt, faktiskt.

Men – så satte jag mig vid datorn och började med detta inlägg. Det var då det kom.

Super-mormor.

Vad annars?
Från Super-moster till Super-Carina till Super-mormor. Det enda naturliga. Jag kommer tidigt att bearbeta den lille och lära honom säga supejmommo. 

Nu ska vi fylla snarrelådan med godis och annat att skämma bort den lille med. Välkommen till världen, Lilleman! Du är redan älskad.

Och naturligtvis världens största grattis till underverkets mamma Alexandra och pappa Tommie. Och grattis resten av familjen till nytillskottet.

Kram till er alla från morfar och super-mormor!

 

 

 

Världen har krympt en aning

Jag vet att det är livets gång. Jag vet att det är helt naturligt. Alla föds vi, alla dör vi. Men det är liksom en helt annan grej när det kryper närmare och närmare mitt eget liv, min egen sfär. Jag blir påmind om min egen högst påtagliga dödlighet. Kropp och sinne förändras med åren. För första gången känner jag verkligen att jag passerat hälften. Nu går det bara utför, tänker jag. Jag har inte bara fyllt 50, om några år fyller jag 60 och har fortfarande inte bestämt vad jag vill bli  när jag blir stor. Det är liksom full panik, röda knappen på.

I mitt nuvarande jobb, som Seniorshopkonsult och säljare, träffar jag fler hundraåringar på en månad än jag gjort under hela mitt liv förut. Alla säger de ungefär samma sak: Lev medan du är ung, flicka, tids nog kommer ålderdomen ikapp dig. Då väcks ändå en tunn (väldigt tunn i och för  sig, men ändå) strimma av hopp. Kanske är det inte slut riktigt ännu?!

Två ikoner har gått ur tiden. Det är klart att detta gör sitt till, att döden och förgängligheten får fullt fokus för några extra ögonblick. Dessa två storheter som jag, på olika vis och med olika syn på, följt sedan tonåren.

Lill-Babs därför att hon alltid funnits, helt enkelt. En kvinna som fascinerat mig även om jag väl aldrig lyssnat aktivt på hennes musik. I alla fall inte förrän hon började ge ut jazz på skiva. Det, mina vänner, var riktigt bra om ni frågar  mig.

Jerka för att han var king of rock´n roll. Legend. Rockikon. Sveriges egen Elvis Presley, för övrigt min största idol genom tiderna.

Jag kan inte ens räkna de gånger jag varit på plats i folkparker och bygdegårdar runt om i Mellansverige för att digga Jerry Williams. I can jive, Git it, Darling Nelly Grey och så vidare. Under senare år Working class hero och Vintersaga som han sannerligen gjorde med den äran.

Kompisen och jag umgicks med ett gäng killar från Hudiksvallstrakten som gjorde sin militärtjänstgöring vid Föne flygfält. En helgkväll hämtade de oss i raggarbil med privat fyllechaffis för vidare transport till Delsbo Bygdegård. Åh, så roligt vi hade. När de skjutsade hem oss bjöd jag in alla på te och macka, men fick göra i ordning ett varmt fotbad till den stackars chauffören. Killen hade suttit i den utkylda gamla bilen hela den kalla vinterkvällen och höll på att förfrysa fötterna medan vi andra roade oss kungligt. Jag hoppas det gick bra med hans fossingar.

Under några år arbetade jag på Lill-Babs Wärdshus. Hon var alltid trevlig, glad och omtänksam. När det en gång undslapp mig att mormor Ellen gillade henne skarpt blev Barbro glad och signerade genast ett kort. Det kortet satt uppsatt med en knappnål på mormors köksvägg under många år. Jag undrar var det tog vägen? Det kortet skulle jag faktiskt vilja ha.

Ett annat minne: jag stod jag vid charkdisken på ICA i Järvsö och beställde något. En hund gläfste och jag minns att jag med ett ögonblicks förvåning funderade på om de verkligen släppte in hundar i en livsmedelsaffär? Då nafsade det till i mitt smalben och när jag såg ner stod vår Barbro på alla fyra och lekte valp. Det var nog Lill-Babs i ett nötskal: skojfrisk, glad och ville alla väl.

En dag ringde en kompis, berättade att de sökte spelare till en golftävling. Jag tror den hette Scramble. Jag blev mäkta stolt, men samtidigt lite fundersam – inte är jag något golfämne inte, även om jag tycker det är roligt. Det visade sig vara en fyrmannatävling där en spelare ska vara mycket bra, en ”dålig” och två mittemellan. Mitt lag bestod av Lill-Babs, två killar från Järvsö och jag. Gissa vilken roll som var min?

Men faktum är att en av mina bollar var så bra att laget beslutade att spela på den. Stoltpunktnu, det var jag det. Vårt lag kom trea och alltihop var jätteskoj.

Som sagt, livets gång och så vidare. Men nog känns det allt lite märkligt att de försvunnit ifrån oss. Bara sådär, liksom.

Men – så småningom ses vi väl i någon himmel, Jerka med sitt  Well-oh, well-oh, whap-whip-whip-whip, Barbro står bredvid och jammar och jag ser mig själv faktiskt sjunga med. För är man i himmelen så inte spelar det väl någon roll att man inte kan sjunga, egentligen? Eller hur?

Världen har krympt en aning. Vila i frid – Erik Fernström och Barbro Svensson – ni är saknade av ett helt land.

 

 

 

Valborgs betraktelser

Hej! Det är jag som är Valborg. Jag är en tysk kvinna som helgonförklarades en första maj någon gång under 1400-talet.

Under medeltiden trodde man att häxorna natten mellan sista april och första maj – via kvast eller get – begav sig till  gamla offerplatser för att busa med djävulen. Därför kom man på att störa och skrämma bort häxor, spöken och onda andar genom att tända eldar, hojta och skjuta och ha sig. Idag tänker nog de flesta av oss att vi hälsar våren välkommen – vi har glömt både häxor och djävlar. Valborgsmässoafton firas även i Finland, Tyskland, Tjeckien, Slovenien och de baltiska länderna. (Detta var den korta versionen. Källa: Wikipedia.)

I mina yngre tonår var det ett ypperligt tillfälle att ha roligt: grilla korv vid brasan, kolla  in moppekillarna i skydd av mörkret och ränna runt hos grannar. Vi fjortisar satt i kökssoffan, lyssnade och såg storögt på gubbar och tanter som kommit in för att värma sig med Skogsstjärnan i den oftast kyliga aprilnatten.

Nu för tiden har min kille bil och jag har bytt ut korvgrillning vid brasan till ett glas vin vid braskaminens sköna värme.

Och även om det störtregnar just nu och taket (det som är kvar efter snömassorna … ) nästan blåser av så säger jag: Sköna maj, välkommen! 

 

www.aynsley.se